Digital arbetsmiljö är det som blir kvar…

…när produkter och organisation möts på mitten. Detta är ett resonemang med utgångspunkt i ISO-definitionen av användbarhet som, om resonemanget håller, kan bidra till att förklara varför det finns så mycket att önska av många professioners digitala arbetsmiljö.

En produkts användbarhet definieras, enligt ISO, som den utsträckning i vilken produkten kan användas av specificerade användare för att uppnå specificerade mål på ett effektivt, smidigt och tillfredsställande sätt i ett specificerat användningssammanhang.

När en ny eller påtagligt förändrad produkt införs är den produktens användbarhet således beroende av huruvida den ger stöd till dess specificerade användare i sitt specificerade användningssammanhang att uppnå sina specificerade mål, vilket i sig anses kunna mätas i termer av användarnas effektivitet, smidighet och tillfredsställelse vid interaktion med produkten.

För samma produkt kan variationer i användbarhet alltså härledas till variationer i användningssammanhanget, användarna, eller användarnas mål.

För alla produkter måste då också finnas en potentiell skillnad mellan det användningssammanhang, de användare, och de mål produkten har blivit designad för (vare sig explicit eller implicit) och det användningssammanhang, de användare, och de mål produkten faktiskt kommer att användas i, av, respektive för.

Utifrån detta synsätt blir ett mål med metoder för användarcentrerad design just att minimera denna potentiella skillnad genom att under designprocessen ändra på produkten. Ett annat sätt att öka användbarheten hos produkten är dock att istället ändra på användningssammanhanget, användarna, och/eller målen. Eller förenklat uttryckt, att ändra på organisationen. I många situationer är denna idé helt absurd, i andra är den ett säljargument.

För det som kan kallas ”hyllprodukter”, eller andra produkter med hög grad av standardisering och väldigt begränsade möjligheter till anpassning, blir detta ofta fallet av nödvändighet eftersom produkten i det närmaste är att betrakta som statisk. Ett vanligt säljargument blir då att produkten är designad i enlighet med ”best practice” och att det ligger i kundens intresse att anpassa sig till produkten. Om produkten är ett informationssystem och kunden är en organisation kan detta innebära omfattande behov av omorganisering för att få till stånd nya roller, processer och andra organisatoriska strukturer som informationssystemet förutsätter. Informationssystem är dock i regel att betrakta som komplexa produkter i den bemärkelsen att de går att anpassa i hög utsträckning, och att definiera vad som egentligen utgör ”best practice” för en sådan produkt är inte trivialt.

Ju mer en produkt går att anpassa desto större möjlighet finns också för organisationen och produkten att ”mötas någonstans på mitten”. Om varken produkten eller organisationen är tillräckligt anpassningsbar och det således inte går att mötas någonstans mellan de båda extremerna (endast anpassa produkten kontra endast anpassa organisationen) tar detta sig uttryck i begränsad användbarhet och bortfall av funktionalitet, om produkten över huvud taget går att använda.

Situationen kompliceras sedan ytterligare av att många professioner ofta behöver använda mer än en produkt för att lösa sina arbetsuppgifter. Från användarens perspektiv utgörs användningssammanhanget då av ett ekosystem med mer eller mindre integrerade produkter som tillsammans ger en helt annan nivå av användbarhet än respektive produkt på egen hand. I en stor organisation med flera stora informationssystem, kanske delvis egenutvecklade och delvis via avtal med leverantörer, blir användbarhet en stor utmaning även om alla involverade aktivt jobbar med ökad användbarhet som ett mål. När det då är mer regel än undantag att användbarhet fortfarande inte är ett uttalat mål, vad är sannolikheten för en god digital arbetsmiljö?

 

Kommentera